(Berättat av Gunnar Fredriksson, Rossö, den 10. januari 1996.)

År 1932 i oktober månad låg Lord Nelson för ankar på Killingholmsflaket. Med sina vackra linjer utgjorde den ett fint blickfång när den besökte hemmahamnen. Jag fick veta att skepparen Osvald Olausson behövde besättning för fraktfart, så jag beslöt mig för att söka arbete. Svaret blev: "Ja du får bli kock, men du måste ha intyg från din far. Jag brukar betala trettio kronor i månaden till nybörjare".

Några dagar senare var jag ombord. När jag kom ned i skansen möttes jag av en lukt som påminde om tågvirke och salt fisk, och jag tyckte det var väldigt spännande. I skansen fanns fyra kojer och förutom ett bord som upptog en stor del av skansen, fanns bänkar vid varje sida samt en kamin, som användes både för matlagning och som värmekälla. I taket hängde en fotogenlampa, som med sitt ljusgula sken lyste upp den grönmålade skansen.

Den 21. oktober var Lord Nelson i Strömstad för att mönstra besättning. Samtidigt med Valdemar och Johan Dahlgren, som var kusiner, mönstrade jag på som jungman. Osvald bodde i kajutan och vi övriga tre i skansen. Eftersom jag bland annat skulle vara kock köpte jag mig en kokbok.

Första resan skulle gå till Halden för att lasta fältspat, destinerat till Stettin i Tyskland, men innan vi lämnade Strömstad tog vi ombord proviant och vatten. Vattnet förvarades i ett stort ekfat som var fastsurrat akter på babords sida, och det fylldes med hinkar från närmaste vattenpump.

I Halden gick det snabbt att få ombord lasten och efter en vecka var vi i Stettin via Köpenhamn. I Stettin fick vi uppleva en hysterisk Hitlerdyrkan. Överallt vajade hakkorsflaggor och i varje skyltfönster fanns stora bilder på Hitler. Det var många som rycktes med i denna våldsamma propaganda. När lasten var lossad gick vi till Lübeck för att lasta briketter som skulle till Norge för att lossas i Drammen.

Vintern hade börjat göra sig påmind. Snön hade klätt kusterna vita och det hade blivit kallare och blåsigare. De hjälpmedel som fanns för navigering var logg, sextant, sjökort och kompass, då detta var i radions barndom fanns inga tillförlitliga väderleksrapporter.

Med last av salpeter från Drammen kom vi i början av december till Valdemarsvik. Efter att ha lossat lasten fick vi en last med hudavfall för limtillverkning som skulle till Bergen, och det var denna resa som för alltid skulle fastna i mitt minne. Från Valdemarsvik följde vi svenska kusten och då vinden var frisk seglade vi med fock och storsegel och kom så småningom i höjd med Lysekil. Där gick resan över Skagerack till Norge och vi kom på julafton till Mandal och ankrade. Det var första julen som jag inte firade hemma. Vädret var grått och disigt och julstämningen var obefintlig. Det var heller inget i matväg utöver det vanliga.

När julen var över tog vi upp ankaret och fortsatte resan. Att hiva ankaret var ganska arbetsamt. Ankarspelet drevs med två hävstänger och det krävdes alltid en samlad kraftinsats av flera personer. På grund av tät dimma fick vi övernatta i Egersund, men när det började ljusna fortsatte resan. Vinden var svag så vi gick med motor och segel. 

Vid middagstiden började den västliga vinden snabbt att öka och Osvald gav order att ta ned seglen. Det började skymma och vi stod alla fyra i styrhytten. Osvald stod vid ratten och försökte parera vågorna genom att hålla stäven mot vinden. Den räddningsutrusning som fanns var en livbåt som var upphissad akterut. Vinden fortsatte att öka och vid midnatt var det nordlig storm. Vi var alla trötta och samtalstonen var lågmäld och dämpad. Osvald kämpade med ratten, och han kände säkert ett stort ansvar. Nu övergick stormen till orkan och vi var väldigt rädda. Även Osvald visade tydliga tecken på rädsla. Trots denna skräckfyllda situation var det samtidigt ett skådespel. Av dessa enorma krafter förvandlades Lord Nelson till en leksaksbåt. Man såg stäven slungas högt upp i luften för åter dyka ned och fylla hela brädgången med vatten, och det vita skummet från vågtopparna lyste i nattmörkret. Nu var styrhytten det säkraste stället, för på däcket skulle man snabbt ha spolats över bord. Det vi nu hade att sätta vårt hopp till var Lord Nelsons goda sjöegenskaper samt Osvalds kompetens som skeppare. Det började ljusna och orkanvindarna avtog och vid middagstiden var det möjligt att söka ankarplats, och så småningom ankrade vi i lä vid en holme. Senare fick vi veta att det hade blåst 32 m/s, och det talades om änglavakt.

Nu fanns det ett uppdämt behov av att använda det träkärl som var dåtidens klosett. Då jag kommit ned i skansen hörde jag Osvald ropa från skanskappen: "Sätt på kaffet så vi får oss en kaffehalv". Efter ett dygns vila fortsatte resan och inom knappt en vecka låg vi vid kaj i Bergen. Lastning och lossning, som skedde med hjälp av en motorvinsch, fortsatte runt om i de skandinaviska hamnarna. Vi fraktade bland annat cement, briketter, kalk och fältspat.

Vintern hade släppt greppet och det hade blivit vår med ljusare dagar och bättre väder, men samtidigt hade det blivit svårare att få frakter. De fraktbåtar som hade legat upplagda under vintern hade börjat konkurrera, så nu kunde vi få ligga länge i hamnarna för att vänta på last.

Osvald var mycket stolt över Lord Nelson, framför allt över namnet. När vi kom till en hamn och hamnvakten frågade efter båtens namn för att anvisa kajplats gick Osvald alltid fram i fören och ropade: Lord Nelson ! Ibland ropade han flera gånger. Det var många som hade svårt att förknippa en fraktkutter med amiral Lord Nelson, Englands största sjöhjälte. Den 27 juni 1933 mönstrade vi av i Strömstad. Lord Nelson skulle göras klar för Islandsfisket och jag åkte till Göteborg för att mönstra på större båtar och segla på större hav.

Jag växte upp hos Osvald Olausson från jag var 4½ år tills jag fyllt 18. Våren 1937 mönstrade jag på Lord Nelson som kock och var med hela 1938 till den 10/1-39.På våren, i slutet av mars-början på april for vi på Nordsjön, då skulle vi fiska matjessill.

Vi var hemma igen i början på juni. I mitten av juli bar det av till Island för ”Islandsfisket”. Vi fiskade med garn som var sex famn djupa och tolv famn långa. Garnlänken som kunde vara över 1000 m lång, la vi ut över styrbords bog och tog in över en rulle på babords bog. Vi styrde upp mot vinden och drev bakåt med garnen framför båten. Ibland fick vi starta motorn och backa för att hålla garnlänken sträckt. Garnen satte vi på olika djup, beroende på hur sillen gick från noll till sex famn ner i vattnet. Den fetaste sillen kryddades och resten saltades. På kryddsillen skar vi av huvudet medan saltsillen ganades (gälarna togs bort)

En gång kom en val och gick rätt genom garnlänken. Han tog med sig flera garn. Vi tjänade bra på Islandsfisket, 370,- kronor per man och lott. Provianten ombord blev lastad i Rossö och bestod av två tunnor med ägg och färskvatten. Sedan åt vi mycket fisk.

Vi har varit så lyckligt lottade att få tag i ett exemplar av KF-tidningen "Vi" i från juni 1971, under tiden Lorden hade hemmahamn i Stockholm 1966-89. Här följer tidningsartikeln om "Kutterklubben Lord Nelson", skriven av Christina Palmgren:
"Man kan gå över till aktern och sura en stund när man grälat med någon i fören. Men ombord på Lord Nelson kan ingen räkna med att få stänga en dörr om sig eller sin familj ens när man går till kojs. Att övernatta ombord innebär att återuppleva trångboddhetens självklara närhet till varandras vanor och egenheter: dofter, snarkningar och nakenhet. Har man ingen tidigare erfarenhet av hur självklart det blir att se och höra varandra i de mest triviala situationer, säger Birger, drar man sig nog för båtkollektiv.
De tjugo vuxna ombord på Lorden hade ingen hög blyghetsvall att ta sig över: de har känt varandra sedan barnsben, bott i samma villakvarter och återvände dit när de bildade familj och deras föräldrar vill flytta till mindre och mera lättskött. Och killarna har också en annan gemensam bakgrund som är en tillgång i ett kollektiv kring en segelkutter: de har seglat sedan de var små och de flesta av dem hade egna segelbåtar innan de gick samman om Lord Nelson. Småbåtarna är sålda nu och i vår har flera i kollektivet avlagt skepparexamen. 
Men är det inte härligare att ha en egen båt?
- När vi var ungkarlar var det idealiskt att ha egen båt, säger Lennart. Men när vi gift oss och fått barn upptäckte vi att det var långt ifrån problemfritt att fortsätta att segla med småbarn ombord. Barnen sitter nedsmetade i ruffen och kan inte rör sig och blir rädda när båten lutar. Därför är Lorden ett så fint alternativ när man inte vill avstå från skärgårdsliv och båt. Här har ungarna inte bara svängrum, de har också sina kompisar med sig och vi vuxna delar på ansvaret för alla barn ombord. Jag gör bort mig när jag kallar Lorden skuta. Hon är en rakstävad engelsk kutter och hon är i högre grad än skutor byggd för segling. Och det var därför man slog till när Leif, som köpt henne, förslog att man skulle gå samman för att få henne "på fötter" så pass att det gick att göra turer med henne.
- Min tanke var att ha henne som bostad, säger Leif, jag gav 28 000 för henne och det var nog i överkant. När mina planer inte gick att genomföra och jag ville sälja henne kunde jag inte få ut priset jag betalat. Vi började "lågt", ville bara se om det gick att göra någonting och vi sa: en arbetshelg och hundra kronor per man och år. Många som går samman om en stor båt börjar väl med Västindien, men vi sa ungefär att: - 74 sticker vi till Utö. Börjar man med högt flygande planer kommer den bistra verkligheten med ruttna bord och mossiga spant och man tappar sugen.
Hon har gått för segel i fyrtio år....................
För fem år sedan satte de igång och entusiasmen har stigit och kraven. Att lukta sill ombord och att doften går in i kläderna och följer med hem tar man helt naturligt, som när man reste på frackbröllop en sommar och det festklädda sällskapet från Lorden spred stärkande odör av sill och tjära i kyrkan. Och det är klart att en båt som under många år gått i trålfiske både hemma i England och i Sverige har sina dofter. Hon byggdes redan 1885 i Grimsby men på trettiotalet byttes allt som var nedslitet ut och vid femtitalets slut fick hon en starkare och modernare maskin, en Penta-diesel, 130 hk. Men silldoften har man inte lyckats bli av med hur rent och fint flickorna håller ombord. De deltar inte i de hårdaste jobben men de sköter målningsdetaljen. Och det är klart att det är mycket jobb med en båt som Lorden och det är som det blir i de flesta kollektiv: somliga jobbar mycket och andra gör ingenting. Men det är ingen som blir sur för det, ännu så länge har det fungerat bra, man märker knappt när ett par stycken tröttnar och lägger av, för då har ungefär lika många fått ny lust att börja jobba igen. Sen finns andra som alltid tycker det är roligt att jobba. Bara på en punkt ställer man absoluta krav på uppställning: i tur och ordning och två och två, tar man vakten ombord året runt. Det innebär att varje kväll går någon ombord för att kontrollera att allt är i sin ordning. - Vi har lärt oss mycket, säger Bengt, för varje grej vi utfört har vi lärt oss hur vi borde ha gjort. Nu har vi kommit så långt att vi gör om vissa saker som blev för dåliga i början.
De började med att riva ut väggarna mellan lastrummet och maskinrummet ända fram till förpiken och fick ett enda stort utrymme under däck. De byggde kök och nu när vi sitter här säger Leif att det kommer ett begagnat kylskåp dagen därpå. Alla blir glada, man har varit tvungen att bunkra var tredje dag för att få färskmjölk till alla barb ombord men nu slipper man det. Man har byggt de tjugotvå kojerna och Pelle säger: med våra bara händer har vi lastat henne med 25 tons barlastrullsten och betongsten. Man har byggt bastu ombord och rivit styrhytten. I fyrtio år har hon gått enbart för segel. Förra året beställdes två nya försegel; mesansegel fanns, men var gammalt. Och i år har man köpt ett alldeles nytt storsegel och det var ett stort ögonblick när hon äntligen seglade.
Komma över billigt, köpa begagnat......
- Hela riggen utom stormasten som var bra, har vi plockat dit, säger Lennart. Men mesanriggen kostade oss bara fem hundra kronor. - Då och då får vi tag på utrustning billigt, säger Anders. Flera av oss jobbar på varv och har kontakter. Men det är inte nödvändigt att ha fina kontakter för att ha en gammal båt. Hon väcker i sig själv så fint gensvar hos människor att man ibland kan få grejor gratis eller få köpa väldigt billigt.
Alla som är med i kollektivet köper andelar i båten. En andel kostar en hundralapp och varje familj brukar köpa ett par andelar om året. Varje vuxen i kollektivet betalar också tvåhundra om året, en familj med två vuxna och tre barn får en semester för fyrahundra kronor. Men det är inte hela sanningen, säger Birger, för varje vuxen får också betala femton kronor för första dagen ombord och fem kronor för övriga dagar. Vi måste ha en kassa om något händer när vi ligger ute. - Hon är billig i drift, säger Leif, gör ungefär sju knop och kostar drygt tre kronor i timmen att köra. Hon går på dieselolja. Omsättningen brukar sluta vid 14 000. Men i år har vi högre omsättning än någonsin för nu har släkt och vänner börjat köpa andelar också.
- Ända in i november ger vi oss ut, säger Birger och minns den gången de lämnade Stockholm i barmarksväder men kom in i ett snöbälte längre ut och när de lade till i Sandhamn och gick i land fick de pulsa i snö. Och under vintermånaderna går man ombord äter ärtsoppa på torsdagar. Hon får ligga vid Stockholms segelsällskaps brygga vintertid och där finns ström. I gengäld går hon som startfartyg vid regattorna och segelsällskapet lånar henne ibland för sina klubbmöten. Men fanns inte den möjligheten skulle hon kunna ligga vid Strandvägskajen. Det lär kosta 600 kronor.
Att hitta en engelsk rakstävad kutter i Sverige är svårt, men än finns det skutor".